Jag kommer aldrig mer förringa människor som ständigt klagar på sin migräns smärta. Som grinar illa och masserar sina tinningar när dosen 1000mg panodil inte hjälper mer än vad en karaokemaskin gör för en dövs välbefinnande. Aldrig någonsin. Det känns som jag vandrar omkring i en dimma, omfamnad av ett töcken tätare och mer ogenomträngligt än självaste pärleporten. Varje rörelse känns som hämtad ur en stumfilm från 50-talet där varje sekvens är lika långsam som genomtänkt.

För att inte bli så fantastiskt pretantiös får jag även dela med mig av vad som rör sig i min välskakade hjärna när jag hör ordet dimma. Året var 2005, möjligtvis 2006. Jag och min kompis Sabina hade bestämt oss för bio, och valet föll på den omtalade skräckisen "The Fog" vars trailer gick varm i media. Vi valde nattbion på Rigoletto med start vid midnatt, allt för att få upp stämningen. De lockade ju med beskrivningar likt "så läskig att du inte kommer våga blinka" så förväntningarna var höga. Sabbe vågade blinka både en och två gånger - hon somnade efter tio minuter. Det gjorde även de åtta andra besökarna i salongen, själv satt jag tappert och led mig igenom filmen vars handling och skådespeleri fick Santa with Muscles från 1996 att framstå som en riktig fullträff.

Alltså, vill ni inte bli bestulna på 1 timme och 39 minuter av ert liv, se aldrig The Fog om chansen skulle uppstå. Det är tid ni aldrig kommer få tillbaks, och det är precis en sån film som är så skrämmande usel att folk sitter och är bittra på vårdhemmet. Ska man sätta den i jämförelse för att få er att förstå hur värdelös den är så kan man säga att The Fog är för filmvärlden ungefär vad Eilert Pilarm är för musiksverige eller vad Håkan Mild var för fotbollssverige. Ganska överflödig, med andra ord.

Det är sällan man ser någon som verkligen trivs på scen så mycket som den här liraren gör. Sen har han ett par nypor mer charm än våran svenska motsvarighet i Idol-Nils som mest får oss att dra på smilegroparna när han öppnar käften och man förstår vartannat ord; "det är rock 'n roll liksom". Sen det faktum att publiken faktiskt sjunger med i en utsträckning som skulle höras på pampas-scenen en regnig Hultsfredsnatt gör inte framträdandet sämre. Och där är väl Nils lite särbehandlad, för det skulle aldrig hända i en svensk studio. Då skulle Peter Jihde ta tag i sin megafon och bokstavera till Jantelagen.

För övrigt tänker jag gifta mig med bruden som sitter bredvid Simon Cowell i juryn. Den som tar reda på hennes telefonnummer är jag för evigt tacksam. Kanske först och främst bra att veta vad hon heter, men det är sånt där man får ta sen. Nu ska jag kolla på klippet en gång till.

You know what? I think we're the greatest.

Läser att Ulf Larsson är död, och jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad. Är det bara jag som tycker att han sett olycklig och i vissa fall nästan lite läskig ut sen han valde att chockbanta? Tidigare var han den där runda och goa gubben, lite som Lasse Kronér fast med mer karisma. De sista åren tycker jag mest att han såg ut lite som en heroinmissbrukare med sina jeansvästar och sitt strama ansikte. Men det kanske bara är jag som är lika cynisk som vanligt? Ni behöver inte hålla med mig. Jag vet att jag har rätt.

Jag är ganska lättköpt. Väl medveten om att uttrycket har en ganska negativ klang, låter lite som att jag bleker min anusrosett (man måste bara älska det ordet) och säljer min rumpa till äldre slipsgubbar men det är inte alls så jag menar. Jag är av den typen som inte orkar tänka på hur mycket pengar jag kunde spara om jag ställde mig och gjorde matlådor, det blir lunch ute nio gånger av tio just för att det är bekvämt. Och när det gäller vart jag ska käka är jag lättköpt.

Servicen är nästan viktigare än maten, men det behövs samtidigt inte mycket för att jag ska dricksa och bli en trogen kund. På samma sätt kan ett stamhak tappa all sin stjärnglans och mig som reguljär inkomstkälla om de anställer en otrevlig servitris, förändrar favoriträtten eller inte känner igen mig trots mitt tredje besök samma vecka. Nu känns det som jag yrar, vad jag ville få fram var att jag idag åt en kycklingsallad och hoppades på den där nostalgitrippen och fick inte annat än en kulinarisk resa som inte tog mig längre än till Bratislavas bakgator. En uteliggare hade klagat på servicen och det hade nog varit godare att tugga på en disktrasa än att äta upp.

Och det mina vänner, var inte direkt vad jag behövde idag.

Ni vet den där känslan, när man inte kan sova och till slut tar tag i saken och går upp istället för att ligga och räkna får, vända på sig, dricka varm mjölk och när sms-tricket inte ens funkar så inser man att nej - jag kommer inte kunna somna. Det tar ändå ett tag innan man kommer dit, innan insikten avlöser tristessen. Stämplar in. Och när man gått upp brukar man fundera på varför man inte gjorde det tidigare, det är ju roligare än att bara ligga och glo.

Så är det inte nu. Jag tänker inte förhärliga min tillvaro, har ingen som helst lust att förfina den. Jag ser inte riktigt vad det skulle ge mig att försöka få den att framstå som något den inte är. TV:n bjuder på nån smetig motorcykelfilm med manus som verkar vara skrivet av Kenneth 17, finnig kille som inte riktigt kommit ur målbrottet, går fordonsprogrammet och lever för att köra runt i stan, ettan lös och givetvis brudar. Den fick nog ingen oscar för bästa regi om jag säger så.

Nej, nu blir det kylspray och två Ibuprofen.
In i dimman.

Man vet att det är fredagsstämning på jobbet när alla går hem och säger trevlig helg. Men här blir det inte tal om något fredagsmys inte, trots att jag är sjukt produktiv (en mycket objektiv syn på saken) och klar med det mesta som ligger under mitt ansvarsområde kommer jag inte att gå från den här byggnaden tidigt ändå. Det är som vanligt vissa avdelningar som inte lärt sig planera och bönar och ber efter hjälp. Känner mig lite som en medeltida bödel, eller varför inte rent av en kejsare. Med tummen upp eller ner bestämmer jag om de ska få leva eller dö.

Och så fläskar radion på Laurent Wolf - No stress. Hon börjar med att skrika "I don't wanna work today".

No shit Sherlock.

Hade bokat in lunch med Söder, får inget svar. Misstänker starkt att hans sömn är för djup för att väckas av min ljuva stämma. Nu hör han ju den förvisso inte, utan förmodligen en skrikig ringsignal och då är det kanske inte så konstigt att man bara förvirrat pekar fuck you á la mr bean runt om i rummet för att sedan vända huvudet på kudden och somna om när man jobbat natt. Men jag är hungrig - jag ska ju ha lunch (tänker på scenen i Smala Sussie när Hajk-killen kommer hem och frugan inte har mat på bordet).

Hur väcker man en människa på bästa sätt?

Ute i vårt avlånga land sitter nog en hel del människor och väntar på att få ta körkort. Jag kommer ihåg när jag skulle svettas igenom teorin och trots att jag alltid har haft lätt att lära minns jag att det var hemskt, just för att det var så skrämmande tråkigt. Till er som sitter och sliter kan jag komma med ett väldigt hett tips. Något som inte lär stå i era böcker eller dyka upp som fråga i Bonniers trafikprogram heller.
Ni ska inte onanera när ni kör bil.

Är nog en holländare som önskar han läst min blogg lite oftare. Läser på TT att han brakat in i mitträcket med sin lastbil. Somnat vid ratten var väl första tanken men icke sa nicke. Idioten har kört fickpingis och tyckte det var helt okej att fortsätta medan han blev förhörd av polisen.
"– Han har erkänt att han brustit i uppmärksamhet vid olyckan. Han har onanerat i stället för att fokusera på vägen."

Än är den sista idioten inte född.

Läser också om att världens största bebis har fötts. 8,7 ganska imponerande kilo. Snacka om att skita ut en mikro. Tänk på det alla brudar som längtar efter att bli mammor och det där gulligullandet med era små. Ni ska trycka ut den också. Och det är nog nästan lika hemskt som en manlig förkylning - så nära döden man kan komma.

Fördomar är lite som hemorrojder. Det finns i många former och många har det, men det är inget man direkt vill skylta med och än mindre erkänna.

Min kompis ringde när jag satt på jobbet och tyckte att jag skulle förbarma mig över hans tristessfyllda kväll. Det faktum att "ingen ville hitta på något", borde ju betytt att jag varit ett sistahandsval och då hade han ju kunnat glömma umgänge men han bedyrade att anledningen till att han valde att fråga mig sist var att han visste att jag var på jobbet och att det inte kändes helt okej att lasta över sina bekymmer på mig.

Jag köpte den förklaringen, åt den med andakt och gick med på att ta en lunch nånstans. För att återuppliva gamla minnen föll lotten på ett Sibylla-hak där vi käkade för några veckor sen och det är här det häpnandsväckande inträffar. För er som aldrig ätit på Sibylla kör de ju gamla modellen, börjar med varje beställning i takt med att du förklarar vad du vill ha och frågar om du "vill ha allting på". Hela den baletten. Redan här börjar jag ana att någonting inte står rätt till då jag tycker tjejen i kassan blir flamsig (samma tjej som stod i kassan senast vi var där, jag är övermänsklig på att komma ihåg ansikten), frågar samma saker flera gånger och ursäktar sig nästan för att hon finns. Hon ger både mig och Erik blickar som jag inte riktigt kan gestalta i ord, men de innehöll både nervositet och medlidande. Allting detta sker efter att hon frågat om vi ska äta här och jag vänt mig till min kompis för att i samråd med honom komma fram till beslutet om vi ska sitta på stället eller ta med det hem till honom. Han svarar med ett ehh följt av en flackande blick och då säger jag att vi ska minsann ta med oss käket.

Hon fortsätter skämta bajsnödigt och glömmer bort vilken hamburgare hon lagt i vilken påse och vill försäkra sig om att det blir rätt så "det inte blir slagsmål när ni kommer hem". Det fortsätter i samma stuk och när vi fått våra burgare vänder sig Erik mot mig och frågar om hon hade varit redo för en dubbelmacka i personalrummet. Han hade tolkat det hela på ett helt annat sätt än vad jag just insett.

Jag är säker på att bruden trodde att vi var ett par. Att vi var akterskyttar. Hon trodde på fullt allvar att vi puttade från ruffen och båda sjöng i gosskör. Hennes fördomar spelade henne ett spratt och hon blev vimsig, nervös och osäker och verkade inte riktigt veta hur hon skulle tackla situationen som bara fanns inuti i hennes trångsynta och iq-befriade hjärna som hade rymts i en fun-box.

Erik hävdade att min v-ringade t-shirt fällde avgörandet, att hade vi varit fikusar så hade det minsann varit jag som var reciever. Jag hävdade dock att hans val att inte ta någon dressing eller lök gjorde det till ett lätt beslut. För det är väl allmänt känt att det är karln som är mest fjollig som får ta emot. Och hur manligt är det egentligen att varken vilja ha dressing eller lök på sin burgare?

Helgay ju.

Pannbiffspappa är gårdagens träffsäkraste uttryck. Men det kan hända att jag tyckte det var extra kul bara för att det passar otroligt bra på den person min kompis beskrev det med. Skulle för övrigt inte vilja praktisera här om jag och Linus jobbar samtidigt. Den nya killen som jobbade i söndags fick i tre timmars tid höra att han var alldeles för kaxig, hade en trist attityd och att om det inte blev bättring skulle han minsann få smaka pappagrädde i fikarummet. Det skönaste var att sportchefens spontana kommentar över den nya förmågan var att "han var lite uppstudsig". Tror nog att han var tvungen att ikläda sig den manteln för att överhuvudtaget orka jobba. Men jag tror nog ändå att han förstod vår ironi, i annat fall fungerar han ändå inte på vår arbetsplats. Är få saker som kan skapa så mycket onödiga problem som när en människa inte förstår sarkasm.

Kom att tänka på en incident från högstadiet (fråga mig inte hur), när en klasskompis höll redovisning och vad han egentligen hade skrivit ned i sina stödord har jag ingen aning om men jag tror inte att han hade planerat att säga onanerade mitt i allting. Det roliga var att han märkte nog själv att det började bli fel, för han nästan ljudade fram det som när man lärde sig läsa. Klassen exploderade i ett garv och läraren var den som dog mest så tårarna bara sprutade. Det är såna där saker man kommer ihåg, våra stora examenarbeten om inka-indianerna och konflikterna i Tjetjenien minns jag inte ett skit av.

Slutsats: Lärarna borde blanda in mer sex i undervisningen, helst helt oväntat.

Finner nöje i att vittja dagens medier efter skumma nyheter. Jag är inte Adam Allsings copycat utan saknar helt enkelt en ding-ding-värld. Den eminenta tidsskriften kommer väl alla ihåg? Det är svårt att inte älska en tidning med huvudrubriker som Chris gifte sig med sin gitarr eller Reuben var en bråkstake - kniven genom huvudet botade honom. Nu när internet finns känns den väl ganska överflödig dock. Men det roliga var ju att när det begav sig var jag på tok för ung för att ens kunna stava till källkritik - och förstod inte att en del nyheter bara var påhittade. Tror det var mycket så förr, man svalde allt med hull och hår medan man idag får "källa på det tack" som svar så fort man berättar något som skiljer sig lite från vanliga normer.

Läser i LA Times om en Taiwanes som har sitt snygga yttre att tacka för att hon har mobil och plånbok kvar. Hon blev överfallen och rånad av en 22-åring som mitt under anfallet ångrade sig. Han hjälpte henne istället till sjukhus för omplåstring och lämnade ett kärleksbrev på hennes vespa; ”När jag såg hur underbar du ser ut så ångrade jag mig. Jag hoppas jag kan få be om ursäkt och kompensera dig”.
Han kunde tack vare brevet och flickans beskrivning kort senare gripas av polisen.

Vilka pannbiffar det finns.

Fick höra igår att det fortfarande inte går att kommentera här, och efter att jag trodde jag en gång för alla lyckats pilla rätt i inställningarna så vem som helst kunde kasta en paj eller kleta in mig helt i smör ger jag nu upp. Jag tror inte att jag orkar byta webbhotell bara för att ni ska kunna spä på mitt ego eller försöka sänka mig till botten av marianergraven.

När sover du egentligen karl har jag fått höra många gånger de senaste dagarna och faktum är att jag börjar undra själv. Men det ska nog snart vara slut på dubbelpassen hoppas jag. Ska lära upp en ny kille i eftermiddag och har skakat hand med en hel del nya förmågor under förmiddagen. Nu har jag haft lunch i nio minuter utan att veta om det. Jag säger då det, jag är värd löneförhöjning - igen.

Tiger Lou går varma i ett par i och för sig ovanligt sunkiga högtalare men det spelar mindre roll, snart är ett jobbpass som en barnarbetare skulle hunnit fläta x antal dussin fotbollar på slut. Två födelsedagar är på ingång, farsan fyller gammal och brorsan blir tjugo jordsnurr som man sa när man var tio äpplen hög. Pappsen är nog lättare att hitta present till, han blir ju glad för ingenting. En bror som skrattar hela vägen till banken är svårare att tillfredsställa.

Nu ligger ni säkert och sussar sött i era sängar. För mig väntar Roast på Berns och allt snack om massage idag gör nog att jag ska boka en tid.

Din mamma.

Tillbaka på jobbet. Kan avslöja att jag har varit piggare och det faktum att jag vet att jag ska sitta kvar på redaktionen tills vår kära spöktimme infinner sig gör att jag inte mindre mår som ett kastspö. Men drar man allting till sin spets tror jag knappast att det är synd om mig. Även om jag trots allt lever ett väldigt hårt liv, hårt utom rimligt tvivel som man så vackert uttrycket det i rättssalen.

Hade planerat in träning idag, men frågan är om jag hinner det på den timmeslunchen jag har för min mage skriker mat-mat-mat. Är jag ensam om att ha svårt att käka på morgonen? Det ironiska är att när jag väl kommit till jobbet, då minsann hugger det tag likt sabelkäftar i magslutet och det känns som jag skulle kunna mosa tre julbord på raken. Samma visa varje dag. Hemma vid frukostbordet känns inget lockande, men när man väl börjat vara produktiv på jobbet gör sig hungern påmind som för ett biafrabarn direkt. Snart utvecklar man väl en sexig ballongmage också.

Drömvinsten är uppe i 137 miljoner. Tänkte dra hem den på onsdag så jag kan sova längre på mornarna och på det viset vara tillräckligt pigg för att kunna äta när jag går upp och där igenom slippa den svullna magen.

Jag säger då det. Konsult i problemlösning är vad jag borde livnära mig på istället.

Har haft en dag fylld av nostalgitrippar då jag faktiskt varit och besökt mitt gamla gymnasium som renoverats för 100 miljoner eller vad de stoltserade med. High-shoolkänslan var påtagande och jag måste medge att det var lite sorgligt att inte känna igen sig alls, men det var roligt att stöta på gamla lärare som såklart ville uppdateras och veta om man "blivit något i livet". Vad ska man svara på det? Det finns två vägar att gå, antingen försöker man stila så mycket det bara går, understryker sitt ämbete som nattchef och pekar på alla de punkter där det låter som man verkligen lyckats, eller så säger man blygsamt att man haft lite olika jobb och nu har ett som man faktiskt trivs med, men samtidigt funderar på att plugga vidare. För det måste man ju ändå.

Det är ingen slump att den första frågan man ställer till nya (och gamla) vänner är "vad gör du för nånting då". Se då till att kunna svara att du läser till läkare eller jurist, så du inte riskerar att ses ned på. Ja, jag tycker statushetsen är ganska tragisk, och den gör nog knappast något gott för någon. Det spelar väl ingen roll om du är kirurg eller fönsterputsare, så länge du trivs med det du gör? För det känns onekligen ganska iq-befriat att gå långa utbildningar, trava upp csn-lån på högar för att sedan jobba resten av ditt verksamma liv med nånting som du egentligen inte uppskattar - men det låter ju så bra när du får frågan vad gör du nuförtiden då. Fick min dos av denna statushets idag, därför jag var tvungen att skriva av mig detta svammel.

Fick precis samtal från Thörna. Efter barcas (för övrigt magiska) match ska det styras upp något. Det är ju trots allt lördagskväll och min lillebror badar bubbelpool och njuter på relaxen med innebandylaget. Samtidigt har jag fått hem Inglorious Bastards i hyfsad kvalité, och den smeker nog mina ögonglober efter vad jag hört för recensioner. Eller så orkar vi oss kanske ut, vem vet? Kvällen ligger öppen, och den har ju trots allt bara börjat.

går till sängs med mina dejter

Det är slut på 24/7-jobbandet, alltså kan den här bloggen få liv igen än om med hjälp av lite konstgjord andning. Jag förstår inte att jag redan ligger och sover med tanke på hur femton tändsticksaskar inte skulle räcka för att spjärna upp mina ögonlock som känns otroligt tunga. Med tanke på mitt långa avbrott har jag väl förmodligen tappat de få läsare jag hade, men det skiter jag faktiskt i.

Blev ingen fest ikväll, Petter var trött och låg hemma i sängen och inte redo för någon resa så vi får våldgästa Kalmar nästa helg istället. Satt i ett otroligt trevligt samtal större delen av kvällen (aldrig på arbetstid, det förstår ni väl), pratade bland annat om killar som är otroligt snabba på att skicka bilder på sina genitalier. Jag blir lite nyfiken ändå, hur tänker dem? Det blir ett tjena, tja och läget. Vad händer i helgen nu tycker jag nog att det är dags att du får se min snase. Finns det överhuvudtaget någon tjej som finner detta prov på fullständig avsaknad av självrespekt upphetsande? Knappast flickvänsmaterial på de få brudarna som kanske gör det i alla fall, om jag uttrycker mig milt.

Nu är det dags för sängen. Som den har väntat på mig, och som jag har sett fram emot att åter igen få slukas av hennes mjuka, kalla händer. För min säng, det är en hon. Hur skulle det se ut om jag gick och la mig med en karl varje natt? Räcker gott och väl med att jag dejtar John Blund. Jag har haft öppet fönster, lakanen är sådär svala. Svala är fel uttryckt, de är iskalla för vintern är på väg. Det är nog bara jag som älskar att krypa ned under ett kallt täcke, vänta på att få värma upp det och somna under tiden.

Bästa stunden på dagen (natten i och för sig) har kommit. Jag checkar ut, slut.