- Hej Max, det är pappa.
- Mhm.
- Jag lever.

Alla som sett Tusenbröder och inte har närminnet i förhuden kan nog relatera till ovanstående konversation. Helt fantastisk serie för övrigt, har du inte sett den har du missat något av det bästa svensk filmindustri spottat ur sig på 2000-talet.

Har mina funderingar på att starta upp en blogg parallellt till denna, med mer skönlitterärt bajssnack. Eller kortnoveller fulla av känslor, om du så vill. Det skulle kännas så b att kasta in en seriös text här. Lite som att dricka årgångsvin på en norrlandsfest där alla andra nyttjar den skattefria dunken. Det går liksom inte ihop. Här är det oreda och stökigt som på värsta tonårsrummet, men det är så jag vill ha det. Något genomarbetat och självutlämnande skulle vara som att lägga kläderna på golvet tillrätta i soffan. Ett steg mot att få det städat. Även om en mindre analyserande hjärna inte skulle uppfatta det på det viset (jag menar därmed inte att mina läsare är iq-badboll, bara olika mig på många sätt), så skulle jag göra det. Det räcker.
Att behärska ordning är trots allt trivialt, mästaren behärskar kaos.

Hej världen, det är Fredrik.
Jag lever.