Min far försöker alltid övertyga mig om att ordvitshumor faktiskt är något som kommer med åldern. Att minsann alla i 50-årsåldern tycker att "hur många indianer får plats i ett träd? - hela stammen" är hiskeligt kul. Jag å min sida försöker alltid övertyga honom, eller kanske mest mig själv, att jag aldrig kommer dra på smilbanden åt sådana banala skämt. Eller kanske, framför allt, inte själv dra några ordvitsar.

Det finns personer som verkligen fastnat i det där träsket. Det är ganska ansträngande att försöka upperätthålla en konversation med den typen av människor. Vad man än säger så får man ett skämt lika bra som kobajs i maten slängt i ansiktet. Och för att inte förstöra den - så goda stämningen - ska man helst skratta i parti och minut också. Åtminstone le. Råkar man säga satsa är man plötsligt snuskig och dyker nåt av orden jordbävning eller fickpingis upp får man direkt höra att det måste varit en skakande upplevelse för alla inblandade parter.

I går kom farsan med en ny.
Far: Visste du att det är skottår i år?
Son med apatisk blick: Nej? Det är det väl först 2012?
Far: Det har ju kommit så mycket snö.