Då och då händer saker som får oss att stanna upp. Saker vi inte riktigt vet hur vi ska hantera, som får oss att stå som blottande statyer med tom blick. Det händer allt mer sällan, våldtäkterna hopar sig i dagspressen utan att man ens höjer på ögonbrynen. Men jag tror det beror på att det på ett sätt känns långt bort, även om det händer nånstans i vårt avlånga land.

Igår var en sån dag då allting stannade till för en stund. Ett ögonblick då det kändes som allting passerade i ultrarapid. När jag öppnade dörren hörde jag ett hjärtskärande skrik. Jag såg en cykel flyga åt ett håll, en flicka åt ett annat. Samtidigt hördes en Peugeots vansinniga bromsar och i bilen satt en kvinna vars ansikte var vitare än alla pionjärer på ett AA-möte. Flickan låg orörlig på marken, med ben korsade i en omöjlig konstellation. Vid en närmare anblick skymtade en benpipa, och sådär lugnt man kunnat bevittna det i senaste Saw-rullen kändes nästan overkligt. Det är skillnad på film och verklighet.

Kommer även ihåg när jag bevittnade ett knivdrama på donken. När en man i 50-årsåldern fick ta emot ett antal hugg i magen och hans t-shirt snabbt färgades röd av blod. Det var precis lika olustigt. Dock var en engelsman precis bakom oss av annan uppfattning. Han fann det hela ganska roande och hans enda reaktion var "Maybe he didn't get his toy in his happy meal". Nånting säger mig att han var en Millwallsupporter och hade lite värre saker än så sparade på sin hornhinna.