Var som sagt på derbyt i tisdags. Djurgården mot AIK. Storebror mot Lillebror. Det var lite som när man möter lillebrorsan i TV-spel, och vet att man vinner 9 gånger av 10. Trots att det inte finns något mer prestigefyllt möte har man svårt att ladda för fullt, för man har ju nästan redan vunnit i egenskap av att vara storebror. Större, starkare och klokare. Man har svårt att ta det på riktigt allvar, går på halvfart.

Sen händer det. Den där tionde gången av tio, när man slappnar av för mycket, tar det med en klackspark och förväntar sig att allting ska gå lite av sig själv. Då är lillebrorsan blixtsnabb att ta övertaget. AIK var bättre, större, starkare och klokare på alla positioner. De vann också klart rättvist. Men vad gör man då när man förlorar mot lillebrorsan? Gratulerar honom? Inte direkt.
Man slår ned honom.

Så, vad gjorde Djurgårdarna när de förlorade mot Gnaget? Försökte slå ned dem.
"Ni ska skratta utan tänder, vi ses i Gamla Stan".

Taxichaffisen jag åkte hem men i natt berättade dock nåt kul. Att djurgårdsfansen hade placerat ut råttfällor runt hela Globen. Det är mer finess i det än att bryta någons käke.

Skulle kunna bli ganska intressanta dagar om det fanns liknande panda-soldater på riktigt, redo att rycka ut om du valde fel i någon av livets viktigaste frågor. Likt om du ska åka med TopCab eller Taxi Stockholm, käka på Doncen eller Jensens, köra med eller utan, sova på mage eller rygg. Nu är jag inte helt säker på vad som är rätt i alla sjukt dåliga vägvalsexempel, men jag är tämligen säker på att jag och herr panda skulle bli rätt tighta.

I morgon ska jag köpa en ny router. Tämligen trött på att behöva starta om den nuvarande några gånger i timmen. Möte på jobbet också, avslutas med derbyt AIK-Djurgården. Kan inte bli annat än bra. Jag hoppas råttorna förlorar.

Den åsikten hade säkert lockat fram pandan.

Några alldeles för dyra baconburgare senare...

Min systerdotter Edith har varit här i helgen. Jag har aldrig varit något stort fan av barn egentligen, men denna helgen kanske på riktigt förstått innebörden i att blod är tjockare än vatten. Det är, hur hård man än må vara, lite gulligt när en jänta på ett och ett halvt säger ba baaj och viftar frebilt när det är dags att skiljas åt. Men det är väl bara för att man är släkt, såklart.

Stötte på två gamla Smålandsbekantingar på stan jag inte sett på typ fem år. Det var handels hit och läkarplugg dit. David Batra gör en klockren sketch på det där statusdroppandet som infinner sig när man träffar gamla kompisar som mer än gärna uppdaterar en på vad de åstadkommit i livet. Om jag blev imponerad? Nja, inte överdrivet. Det är synd att klaga på mitt jobb. Jag hade inte velat byta om så ens för fem minuter.

Äntligen fått upp projektorn på väggen också. Jag ska inviga den med Kick Ass.
Titeln beskriver filmen väldigt bra.

En journalist i ett nötskal. Köttar en kanna svart guld själv nu i väntan på Premier League. Sen kommer min syster och hennes dotter hit och ska leka lite i eftermiddag (hoppas innerligt att Edith låter mig kolla fotbollen), får snygga till lite. Barn krälar ju in i alla vrår. Varit och inhandlat present till far som fyller ännu mera gubbe på söndag också. Tacksamt med äldre män och deras fascination för finare coqnacsorter.

Det där med hicka är ett roligt fenomen. Eller singultus som det så vackert heter, i alla fall om man frågar en bajsnödig sjuksköterska som på vanlig basis slår sönder alla mäns föreställningar om yrkets sexighet allt efter Schymans premisser.

Fick hicka på jobbet i dag. Det var ingen vanlig hicka man råder bot på genom att stå på huvudet och dricka vatten eller vittja den där nymodigheten internet efter klipp med hoppa-till-effekt. Det här var hickornas Hummer. Brutal och oförstörbar. Kan inte påstå att jag tog tiden, men i en halvtimme höll den säkert på. Och var tionde sekund utbrast jag i ett hieeuuuck. Kunde inte ens kväva dem. Blev till allmänt åtlöje. Skrattad åt, pissad på. Det var som att Hummern körde varv efter varv i mitt mellangärde till gyttjepöl. Sladdade till sådär elakt i varje kurva med sina SS-sulor. Specialbeställda givetvis, Firestone. Olagliga, men det skiter väl Hummern i! (De som förstår den sista kopplingen har tagit del av bland det bästa i vårt svenska filmskafferi).

Ett annat intressant fenomen är när man får en låt på hjärnan. När det känns som att Lord Almighty himself har limmat ner repeatknappen i din temporallob med superlim. Hände också i kväll. Med Edvard Perssons evigt unga 'Kalle på Spången'.
Det problemet är ju mer lättlöst dock.
Det är bara att surfa in här: http://www.unhear.it/

Har drabbats av en förkylning som inte är av denna värld. Känns som någon tryckt upp två blöta tamponger i mina stackars näsborrar och sandpapprat hela strupen med grovlek 80. Många hävdar att män överdriver så när de blir sjuka, eller i synnerhet förkylda - att det minsann borde testa att föda barn. Jag börjar tro att vår skapare lagt in den manliga förkylningen för att jämna ut. För att vara lite jämställd och för att vi män minsann inte ska ha någon easy street i livet bara för att vi inte måste pröva på hur det känns att skita ut en mikro. Jag tror att den manliga förkylningen är för män ungefär vad ett barnafödande är för kvinnor.
Frågor på det?

Roligast i går:
En på jobbet berättar att han blivit nerslagen av en "hoe" i Barcelona. Alla undrar såklart varför, och hon hade haft lite svårt att acceptera att han nekade hennes tjänster.
Nattchefen håller med om att det är nånstans lite häftigt att ha fått stryk av en spansk glädjeflicka, och berättar sedan att han blivit jagad av en hora på en strand i Thailand.
Alla undrar givetvis, men innan han hinner svara på frågan varför utbrister Micke som suttit tyst under hela konversationen.
- Ja, alltså man måste ju betala...

Om du behöver döda lite tid är ju tuben fantastisk. Många stör sig på det nya påfundet med reklam innan klippen, men det är ju faktiskt bara att trycka F5 eller uppdatera sidan så slipper ni den.

Tycker att det saknas självförtroende i många av de svenska idolernas framträdanden, de borde se och lära av britterna. Lillkillen äger scenen, trots att han inte lyckas pressa fram en enda ren ton. Tjejen är ju bara...helt fantastisk rakt igenom.

Hej, förresten.
Det var länge sen vi sågs.