Vi fick en hel timme helt gratis, och plötsligt är man hur pigg som helst. Jag hatar för övrigt att när man uppdaterar bloggen från telefonen blir det radbrytningarnas vilda västern. En iPhone är inte så intelligent när allting kommer till kritan. Men nog om det.

Har fortfarande inte hittat nån vinterjacka och det tar emot att erkänna det faktum att min älsklingsvelour är bladtunn. Lika tunn som Gustafsson så pricksäkert gestaltar det; 'ja, den är så tunn så när ers majestät snyter sig i den så känns det som ni snöt er i bara fingrarna...'
Nu är det ju ingen näsduk men ni fattar vad jag vill ha sagt.

Stör mig lite på att världens skönaste Ulf befinner sig i Japan. Nya Saw i 3D går på bio nu och en tripod är ju en tripod. Vi kan inte se den utan dig, så vad säger du om att komma hem?

Jag har snart bestämt mig för alla julklappar. Har aldrig fått
någon diagnos, men visst måste jag vara sjuk i huvudet?
Har svårt att se hur det ska kunna vara friskt någonstans att
överhuvudtaget fundera på det innan det är december.
Nu är det inte ens NOVember.
Och jag är typ klar.
Klar (!)
Snart blir jag hämtad av män i vita rockar. Bra att vara förberedd
åtminstone.

Det är befriande när människor inte låtsas.
En sak jag har väldigt svårt för är när folk ber om en tjänst och i samma andetag redogör i detalj för hur synd det är om dem. Hur beroende de är av den här tjänsten vad det än må vara. Jag har absolut ingenting emot att sträcka ut en hand eller vara bussig mot någon, det som retar mig är när den som är i björntjänstbehov spelar över så fruktansvärt mycket. Eller snarare det faktum att de tror att de måste det, och att det är till deras fördel. Jag är inte fullt så hjärtlös att man måste vara döende för att jag ska vilja hjälpa.

Det är lite som de här tiggarna som springer runt och delar ut lappar i tunnelbanan. De överdriver å det grövsta. Inte nog med att de är flyktingar, deras barn, morföräldrar och husdjur har varken armar eller ben. De är laktosintoleranta, besatta, känner att de är födda med fel kön och äter sin egen avföring. Sen ska pengarna de får in gå till mediciner för hela släkten. Enbart.
Seriöst, de här ligorna som ligger bakom de här stackarna, har de så dålig fantasi på riktigt?

Var väl med det här i åtanke som det kändes så befriande att höra hur sköningen som stod och sålde Situation Stockholm vid Fridhemsplan tröttnade på präktigheten. På överdrifterna.

"Nu börjar det bli kallt gott folk, och vad värmer väl bättre än Jack Daniels ner längs strupen. Så kom och köp, visa lite hjärta".

Fick mig att tänka på två turister jag såg någon sommar sitta och tigga vid slottet. Med solglasögon och en pappbit; "We are healthy, we collect money for beer".
Jag har aldrig sett någon tiggare ha så mycket pengar framför sig.

Confused Lamb Can't Find Owner - Watch more Funny Videos

Kan fortfarande inte sluta skratta.

Har ingått ett vad med min bror. Jag undrar såhär några dagar
efteråt hur jag kunde vara så dum. Inte för att jag inte kommer
klara det, jag kommer från en väldigt envis släkt. Nej, snarare för
att det är så fruktansvärt tråkigt.

Vadet gick ut på att jag skulle inte äta något godis/kakor/läsk
fram till julafton. Inte så svårt. Men jag var väldigt sällan sugen
på godis innan, men nu när jag vet att jag inte kan få det är det
en helt annan grej. Vi människor vill ständigt ha det vi inte kan
få. Men sen undrar jag om inte min bror lejt lakejer också. En
jobbarkompis köpte värsta påsen med lösvikt häromdagen, åt knappt
halva och frågade sen om jag ville ha resten.

Såna där saker hände aldrig tidigare?

Eller är det så enkelt att de faktiskt visst hände, men att saker
och ting gärna ska vara lite fulla av lidelse för att vi lätt ska
komma ihåg dem?

Åkte hem med Torstens motsats igår natt. En kille i 30-årsåldern med hästsvans och bockskägg som beklagade sig över att 'de sanna vikingarna' minsann var en utdöende art. Och att det var förfärligt att vi svenskar var så mesiga att vi inte ens kunde berätta för frugan att platsen var vid spisen, än mindre förklara för invandrare att Sverige var 'vårt land'. Ibland vill man liksom bara stänga ögonen och få höra 'suuurprise, you're on candid camera' när man väljer att öppna dem igen. Ni fattar.

Första snön faller över Stockholm just i detta nu, jag ska snart logga ut från jobbet och önskar mig just nu två saker:

1. Jag slipper en wannabeviking bakom ratten i natt.
2. Taxi Stockholm har satt på vinterdäcken.

...när började mitt liv kretsa kring taxiresor?

En del kallar det karisma. Vissa säger hellre utstrålning. Andra väljer att lite bajsnödigt benämnda det som att ha "det". Allt för att vilja verka lite diffus och sticka ut i ett land där alla nynnar på Håkan Hellström. Allt för att de själva suktar efter detta det.

Jag åkte hem med Torsten inatt.
(de som hoppas på en homoerotisk anekdot måste jag tyvärr göra besvikna)

Vanligtvis när taxin man beställt rullar fram trycker chauffören ned rutan halvvägs och frågar lite trött; Körsbärsvägen?
Kan kanske ha lite att göra med det faktum att många av Stockholms taxichaufförer ser ut att sitta fast mellan sätet och ratten och man förstår inte riktigt hur han eller hon kom in, än mindre hur de ska komma ut igen. Men det väljer vi att borste från nu.

Torsten satt inte kvar i bilen.
Trots att det var oförskämt tidigt. Trots att det regnade.
I samma stund som han rullat fram till Arenavägen var han utanför bilen. Nästan som han någon gång i sin ungdoms dagar berättigats ninjastatus av någon skön snubbe i de tibetanska bergen. Höll upp bakdörren och frågade artigt efter mig (den där meningen lät lite homoerotisk om man läser den fel, så nu har jag väl tillgodosett för dem vars hopp jag släckte förut också).

Den gesten fick mig att känna mig viktig. Så fort han var tillbaka i bilen och stängde dörren slogs jag av vilken härlig energi denna gubbe bar på. Klockan var fyra på morgonen. Han hade kört hela natten men var fortfarande lika framåt. "Man vet aldrig vilken pamp man får köra här utanför så det gäller att vara på sin vakt, skrockade han". Han tog sitt jobb på allvar.

Minuterna det tar att åka hem gick väldigt fort och jag fick veta allt från att han bott i vårt vackra Stockholm ända från 1940 och att han skulle till västkusten i helgen. Inte en enda gång hörde jag honom gnälla, klaga eller påpeka att något inte var som han ville (det är ett ganska utmärkande drag för taxichaffisar annars har jag märkt, allt är fel). Det enda han gjorde var att dela med sig av sin positiva energi. Han var, som min kompis Uffe skulle uttryckt det; en mysig farbror.

Om ni någon gång ska åka med Taxi Stockholm.
Fråga efter Torsten.

Vad hände med den här försynta, övernördiga och lite lätt autistiska gamern? Sitter på tuben på väg till jobbet och mitt emot mig slår en ung kille i min egen ålder sig ned. Han tar upp sin iPhone, håller 'prata-delen' på hörlurarsladden sådär löjligt överdrivet nära munnen men är ändå tyst en riktigt lång stund innan han får ur sig ett pip. Lite som en femåring som sammanbitet tar in föräldrarnas förmaningar och skäll. Man liksom bara väntar på gråten.

Men sen öppnar han käften. Och som han gör det. Han kramar sin laptop i sitt knä och börjar föra en konversation med någon på andra sidan med en så hög stämma att jag är säker på att tre vagnar fram måste ha hört. Trots stängda dörrar emellan. Och det är inget vanligt samtal. Han skriker saker man annars bara ser på tvivelaktiga internetforum, använder sig av fraser som låter som rena grekiskan. Då och då skriker han 'wohoo' likt Homer Simpson följt av 'wooot'.

Ge tillbaka min ängsliga gamer vars bästa kompis heter Jolt Cola. Som bara skriker när han känner sig lite djärv och bestämmer sig för att bara använda versaler i chatten. Som får torgskräck av samlingar på mer än tre personer.

Det finns tillräckligt med nötter att störa sig på i tunnelbanan.

...och jag har fem stationer kvar.

Det var som att Gud knäppte med fingrarna och vips var det vinter. Ganska imponerande att mäkta med en sån kyla i en handvändning måste jag säga. Har skjutit upp årets jakt på vinterjacka/rock lite för länge, men nu tvingas jag se mitt aber i ögonvitorna. På tal om vinter och kyla så är det snart jul. Typ 70 dagar kvar eller något sånt. Tror att jag vinner julklappskampen i år igen. Och nånting säger mig att Edtih kommer bli alldeles för bortskämd.

Börjar bli lite sugen på att dra till US and A igen. Kanske köra julshoppingen där, hade varit lite mäktigt. Vem är på?en vecka eller så? (rimstugan är nu officiellt inledd)

Det ska jag köra i december, alla mina inlägg måste rimma. Med tanke på hur sporadiskt jag uppdaterar här känns det inte som något som jag inte skulle kunna hålla.

Såg på fotboll med min systerdotter idag. Hon gillar fotboll, eller opål som hon säger. Det och att kolla djur på Youtube är hennes favoritsyssla, och bästa sättet att få henne lugn. Vi såg på United idag (fantastiskt att se tappade poäng för övrigt), plötsligt zoomar de in en rödmosig och tjurig Rooney på bänken. Edith tittar på honom och utbrister apa!
Kan nog bli något av den där charmiga lilla damen alltså.

"Blå linjen är för akademikern, den bildade människan - samhällsbäraren".

Fruktansvärt old, men fortfarande fruktansvärt rolig.

Varför inbillar sig vi människor något så banalt och samtidigt psykiskt nedbrytande? Hur kommer det sig att vi får för oss att gräset hela tiden är så mycket grönare på andra sidan?

Läser ofta hur folk beklagar sig över att gamla tider inte kommer tillbaka, hör föräldrar predika om hur mycket bättre allting var förut och matas varje dag av media med att jag aldrig får vara nöjd. Vad jag gör i övrigt spelar inte så stor roll, det viktiga är att jag aldrig never ever är tillfreds med tillvaron. Vem ska då fylla Borgs JvA-valv med spontanshoppingsmiljarder?

Kan bli lite ledsen när jag hör hur människor i min egen ålder redan börjat. Hur de med megafon basunerar ut att allting var så mycket bättre och enklare förut. Att man borde insett att gymnasietiden var the time of your life. Skitsnack.

När man är liten vill man inget hellre än att vara stor. Man vill få lägga sig när man vill, bestämma själv och äta glass vilken dag i veckan det än är. Det är pesten att vara liten, ända fram till den dagen då man plötsligt är stor. Då inser man att det där med liten och avsaknad av ansvar var ju inte så dumt, men då är det så dags.

Kan vi inte bara bestämma att man inte fortsätter göra samma misstag om och om igen tills man är skrynklig som ett russin? Inte fortsätta med samma mantra tills man bara kan äta med löständer och den enda fras man kommer ihåg och klarar av att säga är att 'det var bättre förr'?

Det var inte bättre förr. Lev efter premissen att din bästa tid är nu, istället för att ständigt blicka tillbaka på något som varit.

Då ska du se att den blir det också.

Borde ha inflyttningsfest snart. Vi pratar väldigt mycket, inser hur sjukt upptagna människor vi är och skjuter på det till morgondagen. Därför är även uppdateringen här undermålig, ber om ursäkt för detta.

Hände något sjukt äckligt imorse, jag vaknade av att jag slog till mig själv med full kraft när jag vände på mig i soffan (sover ofta där trots att jag har en stor säng, vet inte varför men ibland känns det som att det hjälper mig hålla båda fötterna på jorden). Det var inte någon läskig dröm eller självförakt som låg bakom slaget, det var herr tyngdlag själv.

Hela armen var helt borta, kändes helt sjukt när den bara hängde helt slappt, kunde inte röra den. Såg ut ungefär som fötter gör på fotbollsspelare när någon (ofta holländsk) idiot kapat deras ben och fotbollsframtid. Förstod att jag måste sovit på den och försökte väcka den till liv med att hålla den nedåt och massera. Tog en stund innan den valde att stämpla in igen. Var väl inte många sekunder egentligen, men de sekunderna var jag säker på att den var av. Helt av.

Var helt säker på att min karriär var över, och att jag inte ens skulle haft någon holländare att skylla det på.

(skickat från min iPhone så är det många fel är det för att jag har så stora fingrar..)