Varför inbillar sig vi människor något så banalt och samtidigt psykiskt nedbrytande? Hur kommer det sig att vi får för oss att gräset hela tiden är så mycket grönare på andra sidan?

Läser ofta hur folk beklagar sig över att gamla tider inte kommer tillbaka, hör föräldrar predika om hur mycket bättre allting var förut och matas varje dag av media med att jag aldrig får vara nöjd. Vad jag gör i övrigt spelar inte så stor roll, det viktiga är att jag aldrig never ever är tillfreds med tillvaron. Vem ska då fylla Borgs JvA-valv med spontanshoppingsmiljarder?

Kan bli lite ledsen när jag hör hur människor i min egen ålder redan börjat. Hur de med megafon basunerar ut att allting var så mycket bättre och enklare förut. Att man borde insett att gymnasietiden var the time of your life. Skitsnack.

När man är liten vill man inget hellre än att vara stor. Man vill få lägga sig när man vill, bestämma själv och äta glass vilken dag i veckan det än är. Det är pesten att vara liten, ända fram till den dagen då man plötsligt är stor. Då inser man att det där med liten och avsaknad av ansvar var ju inte så dumt, men då är det så dags.

Kan vi inte bara bestämma att man inte fortsätter göra samma misstag om och om igen tills man är skrynklig som ett russin? Inte fortsätta med samma mantra tills man bara kan äta med löständer och den enda fras man kommer ihåg och klarar av att säga är att 'det var bättre förr'?

Det var inte bättre förr. Lev efter premissen att din bästa tid är nu, istället för att ständigt blicka tillbaka på något som varit.

Då ska du se att den blir det också.