Vi byter snart år. Lägger det gamla till handlingarna och förbereder oss på förändringarna det nya kommer innebära. Känner lite på den där berömda dörren man kan få uppsmälld i ansiktet. Synar den i sömmarna, klämmer på dess kanter. Väggen som man så lätt springer in i för fort känns närmare än någonsin och det faktum att jag bara jobbar i några veckor till känns sunt. Min kropp och hjärna har fått nog av dubbelpass, sena nätter med allt för tidiga mornar, kaffekannor och tändstickstrick. "Jobba inte ihjäl dig", säger alltid mina vänner, och det tänker jag inte heller.

Jag kommer att sakna vissa personer, andra inte alls. Det kommer säkerligen klia i fingrarna när jag slår upp tidningen och ser en tredjesida som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, men jag tror och hoppas att jag kan svälja det med hull och hår. Äta det med andakt ta det med ro.

Nu har jag ordbajsat färdigt, du kan spola nu för jag tänker inte be mamma torka.
Det dags att stämpla ut, slut.

-21°C, vad är det som händer egentligen? Det där klimathotet som alla tjatar om med fiaskomöten hit och dit verkar ju ganska överreklamerat. Full rulle nu kan man säga, för att tala om någonting annat. Har försökt lappa ihop tre jobb de senaste veckorna och har för varje dag blivít mer och mer och förskräckt över hur nära vi är julafton. Seriöst, vart tog hösten vägen? Fixat fyra av nio julklappar idag i alla fall, och de andra är uttänkta så behöver inte panikshoppa dagen innan i alla fall.

Sitter och kollar på Reals kross av Zaragozza. Farsan väljer att kläcka den brighta kommentaren, "Är det på riktigt det där? Det ser ju ut som ett tv-spel". Nog för att Real Madrid spelar bra, men inte riktigt så bra. Har blivit en hel del fotboll idag. Var inte helt trist att se mitt Gunners ta tre pinnar samtidigt som Liverpool och United luktade urin. På tal om tv-spel har PS3 införskaffats, vilket innebär ständigt sena nätter och en Kalle som åker hem varje kväll (morgon) knäckt med svansen mellan benen.

Nu fick jag precis hem Moon, den ska tydligen vara rätt bra enligt säkra källor. På återhörande.

Åter igen är det en helg som kommer mellan mig och mitt ordbajseri på den här bloggen. Helgerna tycks alltid förrädiskt lurpassa och dra mig så långt bort från en dator de bara kan. Har spenderat helgen i skåneland, väldigt trevligt om jag får säga det själv. Inte lika trevligt att sätta sig på tåget imorse och veta att jobbet väntade så fort man anlände på stationen dock. Lyckas alltid hamna bredvid någon idiot som tror att man vill prata med en främling vid sex på morgonen också. Hon fattade inte vinken trots att jag tog upp datorn, drog på mig hörlurarna och mosade på Kaiser Chefs så hela vagnen hörde. Knackar man någon man inte känner på axeln i det läget för att försöka inleda en konversation förtjänar man ett skott i råttan. Misstänker att hon var tysk också, hon hade någon liknande brytning. Ninjagrep på warpdrive sammanfattar det tyska språket ganska bra.

JAWHOL MEIN FUHRER, SIEG HEIL!
alltså, tyska låter som misshandel, verbal misshandel, hur fan kan folk snacka det?
tysk poesi lixom? fjäril på franska, pappilion... låter lite.. sött? butterfly? låter med lite.. sött.. SCHMETTERLING! låter som en anfallsplan för att förinta judar...

Nu har jag lugnat ner mig dock. Sitter på jobbet och doften av nybryggt kaffe omfamnar mitt rum då Viktor tagit sitt politiska ansvar och satt på en kanna. "Sportchefen" är och lirar innebandy, så allting är egentligen som vanligt.

Jag måste sluta skriva novellångt. Ingen som orkar ömna sig igenom det ändå och kommentarerna jag behöver sluka för att göda min inspiration uteblir. Det är ungefär som när man skulle recensera en bok i skolan. Den kunde ha hur snyggt omslag och spännande introduktion som helst. Om ramen var för fet var den inte nåt alternativ ändå. Kort och koncist är grejen. Har därför bara en sak att dela med mig av idag.

Den som spridit ut att jag bangar helgens fest bör skaffa ögon i nacken.

Jag trodde att jag tappat bort min mobil tidigare idag, hatar den känslan. Ni vet, det där ögonblicket av panik som infinner sig när man känner efter i bakfickan - där man vet att man lagt plånboken - och fickan, väskan, eller vad det nu är ekar tom. Oftast hittar man det man söker om man vittjar några andra fickor eller fack, men den stunden innan man håller det eftersökta i sin hand är hemsk. Däremot får man igen det med lättnaden som infinner sig efteråt.

Att jag trodde min mobil var väck fick mig att tänka på något som hände för några år sedan. Hade precis fått en ny lägenhet på St:Eriksplan och börjat ett nytt jobb på Gärdet. Mina nycklar hade jag i ett band som hängde ut ur fickan. Jag hade precis slutat jobbet, skulle byta buss och gick av den som tagit mig från Gärdet till Kungsträdgården. När jag klivit av slår tanken mig att jag har ett par ganska vida jeans med stora fickor och känner därför efter så de hänger kvar. De är borta!

Den där paniken jag tidigare talade om dunkar och jag letar febrilt genom jeansens andra fickor och jackan, men nycklarna går inte att finna. I samma ögonblick som jag inser att de måste ramlat ur på bussen ser jag hur den börjar glida iväg. Hey, jag är ganska bra på 400 meter tänker jag och sätter fart efter. Kutar som en rädd jude genom Nazityskland, men avståndet till bussen minskar knappast (Alla busschaufförer leker ju rallykalle för att klara tidtabellerna). Jag fortsätter dock löpa och räddad av några rödljus senare hinner jag ifatt. Ställer mig och bankar på bussdörren som någon annan iq-befriad pundare och busschaffisen ger mig en blick som får mig att förstå att han tycker jag är ännu dummare än så. Han pekar på en busskur några hundra meter fram och jag börjar rusa igen. Vid det här laget har jag publik också, alla som sitter på den knökfulla bussen.

Väl framme inser jag av min höga puls och flåsande att jag måste sprungit en bit. Är varm och knäpper upp jackan innan jag går på bussen och flämtande förklarar för busschauffören att jag måste glömt mina nycklar där. Alla tittar på mig som jag vore från någon annan planet. Går bak till sätet jag satt, där givetvis ett riktigt bombnedslag satt sig ned. Förklarar att jag tror att jag glömt mina nycklar på hennes säte och hon reser sig för att undersöka och kollar sedan på mig och börjar garva. Jag, som inte förstår alls vad det är som är lustigt med det hela, frågar surt vad det är som är så kul. "Du, dina nycklar hänger runt halsen på dig, säger hon". Den där lättnaden infann sig inte på samma sätt den här gången. Jag klev av bussen så fort jag kunde. Skrek högt och skrämde slag på ett pensionärspar som stod precis intill.

Nuförtiden har jag skrotat det där bandet. Så jag inte kan hänga dem runt halsen längre.