Jag trodde att jag tappat bort min mobil tidigare idag, hatar den känslan. Ni vet, det där ögonblicket av panik som infinner sig när man känner efter i bakfickan - där man vet att man lagt plånboken - och fickan, väskan, eller vad det nu är ekar tom. Oftast hittar man det man söker om man vittjar några andra fickor eller fack, men den stunden innan man håller det eftersökta i sin hand är hemsk. Däremot får man igen det med lättnaden som infinner sig efteråt.

Att jag trodde min mobil var väck fick mig att tänka på något som hände för några år sedan. Hade precis fått en ny lägenhet på St:Eriksplan och börjat ett nytt jobb på Gärdet. Mina nycklar hade jag i ett band som hängde ut ur fickan. Jag hade precis slutat jobbet, skulle byta buss och gick av den som tagit mig från Gärdet till Kungsträdgården. När jag klivit av slår tanken mig att jag har ett par ganska vida jeans med stora fickor och känner därför efter så de hänger kvar. De är borta!

Den där paniken jag tidigare talade om dunkar och jag letar febrilt genom jeansens andra fickor och jackan, men nycklarna går inte att finna. I samma ögonblick som jag inser att de måste ramlat ur på bussen ser jag hur den börjar glida iväg. Hey, jag är ganska bra på 400 meter tänker jag och sätter fart efter. Kutar som en rädd jude genom Nazityskland, men avståndet till bussen minskar knappast (Alla busschaufförer leker ju rallykalle för att klara tidtabellerna). Jag fortsätter dock löpa och räddad av några rödljus senare hinner jag ifatt. Ställer mig och bankar på bussdörren som någon annan iq-befriad pundare och busschaffisen ger mig en blick som får mig att förstå att han tycker jag är ännu dummare än så. Han pekar på en busskur några hundra meter fram och jag börjar rusa igen. Vid det här laget har jag publik också, alla som sitter på den knökfulla bussen.

Väl framme inser jag av min höga puls och flåsande att jag måste sprungit en bit. Är varm och knäpper upp jackan innan jag går på bussen och flämtande förklarar för busschauffören att jag måste glömt mina nycklar där. Alla tittar på mig som jag vore från någon annan planet. Går bak till sätet jag satt, där givetvis ett riktigt bombnedslag satt sig ned. Förklarar att jag tror att jag glömt mina nycklar på hennes säte och hon reser sig för att undersöka och kollar sedan på mig och börjar garva. Jag, som inte förstår alls vad det är som är lustigt med det hela, frågar surt vad det är som är så kul. "Du, dina nycklar hänger runt halsen på dig, säger hon". Den där lättnaden infann sig inte på samma sätt den här gången. Jag klev av bussen så fort jag kunde. Skrek högt och skrämde slag på ett pensionärspar som stod precis intill.

Nuförtiden har jag skrotat det där bandet. Så jag inte kan hänga dem runt halsen längre.