Det är befriande när människor inte låtsas.
En sak jag har väldigt svårt för är när folk ber om en tjänst och i samma andetag redogör i detalj för hur synd det är om dem. Hur beroende de är av den här tjänsten vad det än må vara. Jag har absolut ingenting emot att sträcka ut en hand eller vara bussig mot någon, det som retar mig är när den som är i björntjänstbehov spelar över så fruktansvärt mycket. Eller snarare det faktum att de tror att de måste det, och att det är till deras fördel. Jag är inte fullt så hjärtlös att man måste vara döende för att jag ska vilja hjälpa.

Det är lite som de här tiggarna som springer runt och delar ut lappar i tunnelbanan. De överdriver å det grövsta. Inte nog med att de är flyktingar, deras barn, morföräldrar och husdjur har varken armar eller ben. De är laktosintoleranta, besatta, känner att de är födda med fel kön och äter sin egen avföring. Sen ska pengarna de får in gå till mediciner för hela släkten. Enbart.
Seriöst, de här ligorna som ligger bakom de här stackarna, har de så dålig fantasi på riktigt?

Var väl med det här i åtanke som det kändes så befriande att höra hur sköningen som stod och sålde Situation Stockholm vid Fridhemsplan tröttnade på präktigheten. På överdrifterna.

"Nu börjar det bli kallt gott folk, och vad värmer väl bättre än Jack Daniels ner längs strupen. Så kom och köp, visa lite hjärta".

Fick mig att tänka på två turister jag såg någon sommar sitta och tigga vid slottet. Med solglasögon och en pappbit; "We are healthy, we collect money for beer".
Jag har aldrig sett någon tiggare ha så mycket pengar framför sig.