Var som sagt på derbyt i tisdags. Djurgården mot AIK. Storebror mot Lillebror. Det var lite som när man möter lillebrorsan i TV-spel, och vet att man vinner 9 gånger av 10. Trots att det inte finns något mer prestigefyllt möte har man svårt att ladda för fullt, för man har ju nästan redan vunnit i egenskap av att vara storebror. Större, starkare och klokare. Man har svårt att ta det på riktigt allvar, går på halvfart.

Sen händer det. Den där tionde gången av tio, när man slappnar av för mycket, tar det med en klackspark och förväntar sig att allting ska gå lite av sig själv. Då är lillebrorsan blixtsnabb att ta övertaget. AIK var bättre, större, starkare och klokare på alla positioner. De vann också klart rättvist. Men vad gör man då när man förlorar mot lillebrorsan? Gratulerar honom? Inte direkt.
Man slår ned honom.

Så, vad gjorde Djurgårdarna när de förlorade mot Gnaget? Försökte slå ned dem.
"Ni ska skratta utan tänder, vi ses i Gamla Stan".

Taxichaffisen jag åkte hem men i natt berättade dock nåt kul. Att djurgårdsfansen hade placerat ut råttfällor runt hela Globen. Det är mer finess i det än att bryta någons käke.