Det där med hicka är ett roligt fenomen. Eller singultus som det så vackert heter, i alla fall om man frågar en bajsnödig sjuksköterska som på vanlig basis slår sönder alla mäns föreställningar om yrkets sexighet allt efter Schymans premisser.

Fick hicka på jobbet i dag. Det var ingen vanlig hicka man råder bot på genom att stå på huvudet och dricka vatten eller vittja den där nymodigheten internet efter klipp med hoppa-till-effekt. Det här var hickornas Hummer. Brutal och oförstörbar. Kan inte påstå att jag tog tiden, men i en halvtimme höll den säkert på. Och var tionde sekund utbrast jag i ett hieeuuuck. Kunde inte ens kväva dem. Blev till allmänt åtlöje. Skrattad åt, pissad på. Det var som att Hummern körde varv efter varv i mitt mellangärde till gyttjepöl. Sladdade till sådär elakt i varje kurva med sina SS-sulor. Specialbeställda givetvis, Firestone. Olagliga, men det skiter väl Hummern i! (De som förstår den sista kopplingen har tagit del av bland det bästa i vårt svenska filmskafferi).

Ett annat intressant fenomen är när man får en låt på hjärnan. När det känns som att Lord Almighty himself har limmat ner repeatknappen i din temporallob med superlim. Hände också i kväll. Med Edvard Perssons evigt unga 'Kalle på Spången'.
Det problemet är ju mer lättlöst dock.
Det är bara att surfa in här: http://www.unhear.it/