Jag är ganska lättköpt. Väl medveten om att uttrycket har en ganska negativ klang, låter lite som att jag bleker min anusrosett (man måste bara älska det ordet) och säljer min rumpa till äldre slipsgubbar men det är inte alls så jag menar. Jag är av den typen som inte orkar tänka på hur mycket pengar jag kunde spara om jag ställde mig och gjorde matlådor, det blir lunch ute nio gånger av tio just för att det är bekvämt. Och när det gäller vart jag ska käka är jag lättköpt.

Servicen är nästan viktigare än maten, men det behövs samtidigt inte mycket för att jag ska dricksa och bli en trogen kund. På samma sätt kan ett stamhak tappa all sin stjärnglans och mig som reguljär inkomstkälla om de anställer en otrevlig servitris, förändrar favoriträtten eller inte känner igen mig trots mitt tredje besök samma vecka. Nu känns det som jag yrar, vad jag ville få fram var att jag idag åt en kycklingsallad och hoppades på den där nostalgitrippen och fick inte annat än en kulinarisk resa som inte tog mig längre än till Bratislavas bakgator. En uteliggare hade klagat på servicen och det hade nog varit godare att tugga på en disktrasa än att äta upp.

Och det mina vänner, var inte direkt vad jag behövde idag.