Ni vet den där känslan, när man inte kan sova och till slut tar tag i saken och går upp istället för att ligga och räkna får, vända på sig, dricka varm mjölk och när sms-tricket inte ens funkar så inser man att nej - jag kommer inte kunna somna. Det tar ändå ett tag innan man kommer dit, innan insikten avlöser tristessen. Stämplar in. Och när man gått upp brukar man fundera på varför man inte gjorde det tidigare, det är ju roligare än att bara ligga och glo.

Så är det inte nu. Jag tänker inte förhärliga min tillvaro, har ingen som helst lust att förfina den. Jag ser inte riktigt vad det skulle ge mig att försöka få den att framstå som något den inte är. TV:n bjuder på nån smetig motorcykelfilm med manus som verkar vara skrivet av Kenneth 17, finnig kille som inte riktigt kommit ur målbrottet, går fordonsprogrammet och lever för att köra runt i stan, ettan lös och givetvis brudar. Den fick nog ingen oscar för bästa regi om jag säger så.

Nej, nu blir det kylspray och två Ibuprofen.
In i dimman.