Tålamod är inte min starka sida. Jag klarar inte av att vänta, eller när jag måste förklara saker femton gånger för att någon ska förstå mig. Det är nog därför jag har så svårt för barn. Många trodde nog att det skulle ändras när min syster fick barn och jag plötsligt fick en "närmare relation" till ungen, men icke. När hon skriker så känns det som varje beståndsdel i min kropp ska falla sönder. Jag kan knappt hålla mig tills hon blir så pass gammal att hon börjar springa omkring, dregla på mina ben och varför inte bajsa på hallgolvet också nån av de gångerna när hennes bohemiska föräldrar låter henne "få luft" som det så vackert uttrycks i filmen Tillsammans.

Att jag har jobbat sen åtta imorse gör inte saken bättre. Mitt tålamod och min förmåga att vänta lugnt och känna förståelse har inte direkt skruvats upp. Det gör det hela livsfarligt att inte ge mig mitt material att jobba med. Att inte hålla mina utsatta deadlines. Jag ger det fem minuter till. Sen ringer jag och delar med mig av min allra jobbigaste och läskigaste stämma som förmodligen till och med skulle få Chuck Norris att darra på underläppen.

Nu lät jag som en grinig gammal gubbe. Det är jag inte. Jag försöker bara vara chef.