Jag tror jag tror på...kärleken?
Läser att vartannat giftermål slutar i skilsmässa.
Det känns sjukt mycket.
Stadgar vi oss för tidigt, utan att egentligen veta varför?
Eller ger vi upp för alldeles lätt?
Det kanske är en kombination av båda?

Jag säger inte att man ska stanna kvar med någon, bara för att. Att man ska plågas och ständigt må dåligt. Jag tycker bara det ibland känns som samhällets slit-och-släng-mentalitet successivt arbetat sig in under skinnet på något så oförvitligt som våra relationer. Det är det som skrämmer mig. Känns det inte bra så kasta, skaffa nytt och gå vidare. Och vad du gör, se dig aldrig om. Att älska i lust är så enkelt. Kanske det mest okomplicerade och uppriktiga som finns. Lättare än att andas. Men att orka älska i nöd - trots att man så vackert lovat det som en självklarhet - tycks sällan besitta samma relevans. Det är lätt bara ord i en kyrkolokal, som i ett tomt eko studsar mot väggarna tills de försvinner.

Men vad vet jag..