Fördomar är lite som hemorrojder. Det finns i många former och många har det, men det är inget man direkt vill skylta med och än mindre erkänna.

Min kompis ringde när jag satt på jobbet och tyckte att jag skulle förbarma mig över hans tristessfyllda kväll. Det faktum att "ingen ville hitta på något", borde ju betytt att jag varit ett sistahandsval och då hade han ju kunnat glömma umgänge men han bedyrade att anledningen till att han valde att fråga mig sist var att han visste att jag var på jobbet och att det inte kändes helt okej att lasta över sina bekymmer på mig.

Jag köpte den förklaringen, åt den med andakt och gick med på att ta en lunch nånstans. För att återuppliva gamla minnen föll lotten på ett Sibylla-hak där vi käkade för några veckor sen och det är här det häpnandsväckande inträffar. För er som aldrig ätit på Sibylla kör de ju gamla modellen, börjar med varje beställning i takt med att du förklarar vad du vill ha och frågar om du "vill ha allting på". Hela den baletten. Redan här börjar jag ana att någonting inte står rätt till då jag tycker tjejen i kassan blir flamsig (samma tjej som stod i kassan senast vi var där, jag är övermänsklig på att komma ihåg ansikten), frågar samma saker flera gånger och ursäktar sig nästan för att hon finns. Hon ger både mig och Erik blickar som jag inte riktigt kan gestalta i ord, men de innehöll både nervositet och medlidande. Allting detta sker efter att hon frågat om vi ska äta här och jag vänt mig till min kompis för att i samråd med honom komma fram till beslutet om vi ska sitta på stället eller ta med det hem till honom. Han svarar med ett ehh följt av en flackande blick och då säger jag att vi ska minsann ta med oss käket.

Hon fortsätter skämta bajsnödigt och glömmer bort vilken hamburgare hon lagt i vilken påse och vill försäkra sig om att det blir rätt så "det inte blir slagsmål när ni kommer hem". Det fortsätter i samma stuk och när vi fått våra burgare vänder sig Erik mot mig och frågar om hon hade varit redo för en dubbelmacka i personalrummet. Han hade tolkat det hela på ett helt annat sätt än vad jag just insett.

Jag är säker på att bruden trodde att vi var ett par. Att vi var akterskyttar. Hon trodde på fullt allvar att vi puttade från ruffen och båda sjöng i gosskör. Hennes fördomar spelade henne ett spratt och hon blev vimsig, nervös och osäker och verkade inte riktigt veta hur hon skulle tackla situationen som bara fanns inuti i hennes trångsynta och iq-befriade hjärna som hade rymts i en fun-box.

Erik hävdade att min v-ringade t-shirt fällde avgörandet, att hade vi varit fikusar så hade det minsann varit jag som var reciever. Jag hävdade dock att hans val att inte ta någon dressing eller lök gjorde det till ett lätt beslut. För det är väl allmänt känt att det är karln som är mest fjollig som får ta emot. Och hur manligt är det egentligen att varken vilja ha dressing eller lök på sin burgare?

Helgay ju.