Har haft en dag fylld av nostalgitrippar då jag faktiskt varit och besökt mitt gamla gymnasium som renoverats för 100 miljoner eller vad de stoltserade med. High-shoolkänslan var påtagande och jag måste medge att det var lite sorgligt att inte känna igen sig alls, men det var roligt att stöta på gamla lärare som såklart ville uppdateras och veta om man "blivit något i livet". Vad ska man svara på det? Det finns två vägar att gå, antingen försöker man stila så mycket det bara går, understryker sitt ämbete som nattchef och pekar på alla de punkter där det låter som man verkligen lyckats, eller så säger man blygsamt att man haft lite olika jobb och nu har ett som man faktiskt trivs med, men samtidigt funderar på att plugga vidare. För det måste man ju ändå.

Det är ingen slump att den första frågan man ställer till nya (och gamla) vänner är "vad gör du för nånting då". Se då till att kunna svara att du läser till läkare eller jurist, så du inte riskerar att ses ned på. Ja, jag tycker statushetsen är ganska tragisk, och den gör nog knappast något gott för någon. Det spelar väl ingen roll om du är kirurg eller fönsterputsare, så länge du trivs med det du gör? För det känns onekligen ganska iq-befriat att gå långa utbildningar, trava upp csn-lån på högar för att sedan jobba resten av ditt verksamma liv med nånting som du egentligen inte uppskattar - men det låter ju så bra när du får frågan vad gör du nuförtiden då. Fick min dos av denna statushets idag, därför jag var tvungen att skriva av mig detta svammel.

Fick precis samtal från Thörna. Efter barcas (för övrigt magiska) match ska det styras upp något. Det är ju trots allt lördagskväll och min lillebror badar bubbelpool och njuter på relaxen med innebandylaget. Samtidigt har jag fått hem Inglorious Bastards i hyfsad kvalité, och den smeker nog mina ögonglober efter vad jag hört för recensioner. Eller så orkar vi oss kanske ut, vem vet? Kvällen ligger öppen, och den har ju trots allt bara börjat.