Jag kommer aldrig mer förringa människor som ständigt klagar på sin migräns smärta. Som grinar illa och masserar sina tinningar när dosen 1000mg panodil inte hjälper mer än vad en karaokemaskin gör för en dövs välbefinnande. Aldrig någonsin. Det känns som jag vandrar omkring i en dimma, omfamnad av ett töcken tätare och mer ogenomträngligt än självaste pärleporten. Varje rörelse känns som hämtad ur en stumfilm från 50-talet där varje sekvens är lika långsam som genomtänkt.

För att inte bli så fantastiskt pretantiös får jag även dela med mig av vad som rör sig i min välskakade hjärna när jag hör ordet dimma. Året var 2005, möjligtvis 2006. Jag och min kompis Sabina hade bestämt oss för bio, och valet föll på den omtalade skräckisen "The Fog" vars trailer gick varm i media. Vi valde nattbion på Rigoletto med start vid midnatt, allt för att få upp stämningen. De lockade ju med beskrivningar likt "så läskig att du inte kommer våga blinka" så förväntningarna var höga. Sabbe vågade blinka både en och två gånger - hon somnade efter tio minuter. Det gjorde även de åtta andra besökarna i salongen, själv satt jag tappert och led mig igenom filmen vars handling och skådespeleri fick Santa with Muscles från 1996 att framstå som en riktig fullträff.

Alltså, vill ni inte bli bestulna på 1 timme och 39 minuter av ert liv, se aldrig The Fog om chansen skulle uppstå. Det är tid ni aldrig kommer få tillbaks, och det är precis en sån film som är så skrämmande usel att folk sitter och är bittra på vårdhemmet. Ska man sätta den i jämförelse för att få er att förstå hur värdelös den är så kan man säga att The Fog är för filmvärlden ungefär vad Eilert Pilarm är för musiksverige eller vad Håkan Mild var för fotbollssverige. Ganska överflödig, med andra ord.